4. Alla vinner när ny teori stöts mot verklighetens begränsningar

I det här avsnittet av Samverkanspodden undersöker vi vitsen med att stötas mot verklighetens begränsningar och vinsten med att som forskare applicera forskning samtidigt som man bygger ny teori, och det tillsammans med någon som arbetar utanför akademin.

I studion har vi besök från samverkansveteranen Jon Back, lektor vid Institutionen för informatik och media vid Uppsala universitet, och Susanna Schumacher, digital producent för Uppsala Slottshistoriska, ett nytt museum som slår upp portarna på Uppsala slott våren 2025.

Tillsammans har de i ett samverkansprojekt arbetet med utställningen till det nya museet för se vilka digitala lösningar som tillför till upplevelsen, och var det digitala stjäl besökarens fokus. 

Episode Transcript

(00:00):
När forskare och personer mitt
i en verksamhet utanför akademin arbetar tillsammanshänder något som inte går att skapa på annat sätt.
Då blir ett och ett tre.I det här avsnittet av Samverkanspodden ska vi få höra

(00:22):
om konsten att applicera forskningsamtidigt som man bygger en ny teoribild.
Jag heter Marie-Louise Olsson och Samverkanspoddenpubliceras av Uppsala universitet.
Ansvarig för innehållet är Uppsala universitet Samverkanoch musiken är skriven av Johannes Bergenheim.
Välkommen till studion Jon Back,universitetslektor vid Institutionen för informatik och media

(00:45):
vid Uppsala universitetoch något av en veteran i samverkansforskning.
-Hallå, hej!
-Och välkommen Susanna Schumacher,digital producent vid Uppsala slottshistoriska,
ett helt nytt museumsom är på väg att öppna vid Uppsala slott.
Det här är ditt första samverkansprojekt?
-Ja, det stämmer.-Välkomna!

(01:08):
-Tackar!-Innan vi börjar, innan ni ens får presentera er själva ordentligt,
så undrar jag om du, Susanna,vill berätta lite om det här nya museet?
-Självklart! Det nya museet som ska hetaeller faktiskt redan heter Uppsala slottshistoriska
Ligger, som namnet kanske avslöjar, på Uppsala slott,den långa delen under landshövdingen.

(01:34):
Och där kommer vi berätta om Uppsala slotts historiamen också delar av stadens
historia från mitten av 1500-taletoch egentligen fram tills nu och framåt.
-Och det är ett helt nytt museum,en helt ny utställning, allt byggs från början?
-Det stämmer. Ingenting fanns, en del börjar finnasoch allting är helt nytt.

(02:01):
-Härligt!Om vi ska komma till vilka ni två är.
Jon, du jobbar med att applicera forskningsamtidigt som du bygger en ny teoribild.
Vad menar du med det?Och vem är du som har kommit fram till det?
-Ja, Jon, jag sitter på Institutionen för informatik och mediapå ett ämne som heter människa–datorinteraktion.

(02:23):
Så jag har jobbat ganska länge med vad som händermed människor, datorer och där emellan när de möts.
Och när jag säger dator så är det ganska litesom skärm och tangentbord utan mer
mobiltelefoner och det digitalai verkligheten och vardagen.
Och vad som händer när man håller på med det.
Och då tycker jag det är väldigt roligtatt komma ut i verkligheten utanför

(02:44):
akademins väggar och få pratamed människor som faktiskt finns här.
För att sammanhanget blir så himla viktigtför den typen av grejer vi gör.
Så att när jag gör det så känner jagatt jag ser saker som händer på riktigt
och försöker koppla det till där jag äri min forskning och mina forskningstankar.
-Det här är långt ifrån ditt första samverkansprojekt.När började du med samverkansforskning?

(03:07):
-Jag vet inte om jag har gjort någonting annatän samverkansforskning faktiskt.
Så att i samband med att jag började doktorera kanske.
Så satt jag i ett projekt som heterThe Mobile Life Center som ligger nere i Stockholm.
Ett samarbete mellan Stockholms universitet,KTH var inblandade, men också en bunt industripartner.
Nokia var med, Microsoft var med,Ikea och en bunt andra.

(03:31):
Så jag har egentligen jobbatmed samverkan från dag ett.
-Det är liksom bara ett helt naturligt sättför dig att forska?
-Ja. I och med att jag suttiti de sammanhangen också så …
Där var det självklart,det var så projektet såg ut.
Och sen var det egentligen inte förrän jag komtill Uppsala universitet
som jag såg den klassiska forskningendär man inte jobbar med industrin.

(03:54):
-Du kommer från andra sidan, Susanna.Berätta om dig.
-Ja, det stämmer.Jag är egentligen ganska ny även i museivärlden.
Jag har tidigare jobbat med destinationsutvecklingoch projektledning i olika former.
Ett par år inom andra verksamheteroch förvaltningar inom Uppsala kommun,
men nu har jag alltså landat i det här,

(04:17):
i vad som ska bli Uppsala slottshistoriskaoch i samverkan i ganska många olika former.
Men intensivt och väldigt tacksamtjust här med Jon och gänget.
-Vad är det som ni har gjort?
-Vi har gjort ganska många saker och jag tror att det alltidblir så i sådana här sammanhang att man gör en massa olika.

(04:39):
Vi har ju jobbat med verifikation för samverkan-projektså då är det just verifikation,
alltså lära sig vad den andra är.
Så mycket har handlat om att hitta varandraoch hitta vad det ska vara för någonting.
Men det handlar om mötet mellan …När vi kommer upp till slottet och tittar på deras
utveckling och vad kan hända i det här mötetmellan akademiska former och en publikyta?

(05:01):
Vi har varit intresserade av dels mötet med museet,men också i framtiden mötet med museets gäster.
Så att dels kan vi visa upp vår forskning för folk direkt,
men också att det kan vara en ytaför att ha tillgång till människor.
Så vi försökte bygga någon sorts forskningsmiljö där uppe.
Samtidigt som vi har jobbat med interaktionsteorierför att kunna utveckla museitankarna.

(05:26):
-En av de saker som jag vet att du har sagt tidigarevar just att
det är väldigt nyttigt att stötasmot verklighetens begränsningar.
-Ja, jag tror att vi måste finnas i verklighetenför att vi ska vara relevanta.
Framförallt med ett så pass applicerat ämnesom människa-datorinteraktion är.
Visst, vi bygger teorier, men vi är också ganska näradet som händer i vardagen.

(05:48):
Och för mig känns det jätteviktigt att se vad som händermed riktiga människor i riktiga sammanhang, om man uttrycker sig så.
Och jag tror att det händer något.Det blir annorlunda.
Jag har sett jättemycket hur många som jobbarmed tillfälliga artefakter och prototyper som man bygger.
Men sen när man sätter ut dem i verklighetenså händer det något annat än vad man har tänkt sig.
Det ser man ju också med prototyper naturligtvis.

(06:09):
Men när man träffar på alla de här vardagliga problemenså blir de också en del av tankarna.
Det kan ju handla om sådana sakersom ”var sitter eluttaget?”
”Hur ska jag förhålla mig till den här väggen?”
Brandskyddet säger att vi inte får stänga den här dörren.
Det finns massvis med sådana här saker som manvanligtvis inte tänker på när man bygger tillfälliga prototyper.
Men när man står där ute och faktiskt bygger,då måste man ta hänsyn till alla de här sakerna.

(06:31):
Tillgänglighet är absolut en sån som alltid dyker uppoch som ganska lätt missas annars till exempel.
-Ni är på slottet. Ni får inte göra precis vad ni villoch det finns en massa begränsningar.
Jag minns att det inte har varit den enda utmaningen.
-Nej, men det stämmer.Slottet är ju en väldigt speciell byggnad att göra någonting
så här och det finns ju ocksåhistoriska eller kulturella restriktioner.

(06:56):
Det är ju många som ska tycka till även om man bara villborra upp någonting på en vägg till exempel.
Så det är ju väldigt många sådana aspekter man behöverha i åtanke när man arbetar i den här typen av miljö.
Men också hur man förhåller sig rentestetiskt till historien
och lyckas bevara autenticitet och relevanssamtidigt som man bygger en modern utställning.

(07:18):
Och som Jon säger ju inte bara förväntasvara tillgänglig utan faktiskt måste vara det.
För vi bygger ju en verksamhet som ska attraheraalla besökare förhoppningsvis.
Och verkligen att det är viktigt att man känner sig välkommenoch också jag skulle säga att

(07:40):
det nog är lite skillnad att bygga ett helt nytt museum i dagjämfört med bara för 20 år sen.
För både samhällsutvecklingen och den teknologiska utvecklingenhar ju det ju hunnit hända så otroligt mycket med.
Så att det gäller någonstansatt hänga med i den biten också.
Och där tycker jag att det sammanfaller så väl medforskningsfältet människa-datorinteraktion

(08:04):
och hur vi kan jobba för att skapa känslor hos besökarna.Hur kan man engagera?
Hur kan man inspirera? Hur kan man motiveraoch vara relevant i det här sammanhanget?
-När man tänker museer i dag så handlar detväldigt mycket om att de ska digitaliseras.

(08:25):
Där kommer vi in på ditt specialistområde, Jon.
Vad var det i den här utmaningen som attraherade dig?
-Jag har jobbat jättemycket …Dels är jag lite rädd för digitalisering.
Jag har jobbat jättemycket medfysisk miljö och plats.
Mycket med lekfullhet i en publik miljö,det har varit mitt fokus.

(08:46):
Jag ser ganska mycket digitaliseringnär man smackar in i data
för att det är så himla inne och nyttoch bra och viktigt med datorer.
I början av projektet framför allt,
det var ganska ofta jag som sa nejoch du som ville ha in digitaltekniken.
Den har sin plats absolut,men då ska den finnas där för ett skäl.

(09:08):
Så det handlar jättemycket om den diskussionen.Var hör det hemma och var hör det inte hemma?
När är det bättre att faktiskt fåbara finnas och synas?
-Precis, definitivt.Och hela besökarens resa med känslor,
genom allt ifrån inför, under …Vad händer i en person?

(09:31):
Vad vill vi ska hända? Vad är syftet, vad är måletmed den här upplevelsen?
Och just som du säger,var kan teknik förstärka och göra det bättre?
Och var utmanar det i ställetandra värden som kanske är viktigare?
Så att lite att hitta den balansen i att jobbamed lekfull design och interaktion i olika varianter.

(09:54):
Men allt behöver ju heller inte vara digitalt.
Museer är ju liksom, inte helt unikt,men nästan helt unikt.
En sak som alltid händerär att folk är ju faktiskt där.
Och det är inte alla sammanhang det är så i dag.
Och det ska man ju utnyttja.Att en människa finns där i mitten.

(10:14):
Och inte ensam heller, oftast i grupper,finns i ett socialt sammanhang.
Och det här är supercentralt.
Det är där det blir väldigt spännande för mig.När man har det i kombination med digitala lager.
Och då kanske de digitala lagrenkan vara teknikförstärkning i miljön.
Men det är också,hur ser man till att det finns en bra fotomiljö?
Hur ser man till att folkanvänder mobiltelefoner på rätt sätt?
Vad är det man inte ska skriva utdärför att det är lika lätt att googla det?

(10:36):
Så det är inte alltid bara att bygga montrar.Det är också att tänka på tekniken som en helhetsbild.
-Verkligen. Och också skapa installationer eller delar avden här upplevelsen som också blir tillgängliga.
Som blir positiva.Som har en låg tröskel för att använda och förstå.

(10:59):
Och som också verkligen genererar någon typ avmervärde som ökar känslorna, engagemanget.
Och också, kan vi skapa känslor så stärker vi ocksåmöjligheten att besökarna lämnar museet
med någonting starkt, med någonting positivt,med någonting de gärna delar.

(11:22):
Med en vilja att lära sig mer och kanskeförhoppningsvis också komma tillbaka.
Det blir liksom en personlig kopplingoch en motivation
som man verkligen kan jobba med att hittaom man tittar på olika medel.
-I ett samverkansprojekt så ska ju båda parterfå någonting med sig ut från projektet.

(11:49):
Vad hade du för förväntan att få med dig utfrån det här projektet, Susanna?
-Den är lite svår för jag skulle säga att jag bådehade väldigt höga förväntningar.
men kanske heller inte helt klart vadjag skulle kunna ta med mig ur det här.
Men någonstans så handlar det om att vi är … Vi är ganska fåpå en begränsad budget som ska bygga det här museet.

(12:13):
Och någonstans tidigt titta på målen,titta på visionen. Vad är det vi ska åstadkomma?
Vad har vi för förutsättningar för att nå dit?Och sen någonstans utifrån det
hitta ett makroperspektiv och titta på …Om man ska lägga det här i ett pussel,
vilka delar har vi?Vilka förutsättningar och vilka resurser på olika sätt?

(12:36):
Och var skulle det kunna kompletterasför att bli nånting ännu bättre, större, starkare?
Kan man höja ambitionsnivån ytterligaregenom att stärka den här satsningen med kompetens i någon del?
Det var där jag såg att just de här forskarnaoch det här samarbetet

(12:59):
verkligen kunde gynna vad vi redan tänkte göraoch vad de redan var bäst på.
-För det är ju inte självklart att man går till ett universitetoch säger ”hej, jag vill samverka med er”.
Det finns ju andra experter i museibranschensom också jobbar med de här frågorna.
-Definitivt, så är det.

(13:21):
Jag tror också att det finns många fina starka relationeroch upparbetade samarbeten,
men jag tror också att det finns en poängatt lite vidga vyerna och se möjligheter utöver det.
Hur och varför väljer man just den här partnern?Hur kan det stärka?

(13:45):
Att man vågar tänka lite nytt och leta lite bredareför att få in nya tankar och nya kunskaper helt enkelt.
Så att man inte gör om ungefär samma saki ungefär samma konstellationer.
-För dig, Jon, vad var det som lockadei det här projektet?
-Ja, men jag tror det handlar mycket om att hittaden här ytan med en mötespunkt

(14:09):
med någon sorts verklighet och en del av verklighetensom jag är intresserad av.
Museimiljö har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Jag har jobbat med museerpå lite olika sätt under ganska lång tid.
Men att hitta en yta, dels att ha en partsom är fysiskt ganska nära,
som man kan ta sig emellan, kan prata med varandraoch sådana saker på enkla sätt.

(14:32):
Men också när de sen börjar få en miljödär det finns människor,
att man på något sätt har lite tillgångtill de människorna åt bägge hållen.
Så man kan föra det samtalet mot …
Museets besökare är inte alla, men det är ändånågon sorts urval av Uppsalas befolkning.
Både de som bor här och de som är på besök.

(14:54):
Och få en mötespunkt där man kanföra ett samtal mot en yttre värld.
-Hur tänker du som forskarenär du väljer vilka projekt du ger dig in i?
-Jag har faktiskt funderat jättemycket på detde senaste dagarna för att det där är inte uppenbart.
Det finns mycket att tänka påför att hitta rätt, tror jag.

(15:15):
Jag tror man måste vara ganska tryggi vad man själv vill åt,
vad det är man vill uppnåpå någon sorts strategisk nivå.
Alltså, var är mina forskningsfrågor?
Man får inte låsa in sig helt i detutan man måste vara beredd att ändra på sig.
Jag tror att det finns en möjlighet för akademiker att ändra på sigför det finns ny kunskap i att tänka på nya sätt.
Men ha en riktning så och sen därifrånär det faktiskt slumpen ganska ofta.

(15:37):
Man hittar folk på olika sätt och det är ofta på personnivå.
Man måste hitta folk som man fungerar att jobba med.
-Jag tror att ni hittade varandra på en Facebookgrupp.
-Jag kommer inte ihåg, hur var det?
-Jag är ganska säker på att det var där jag sågditt namn första gången, i en Facebookgrupp för immersiva medier.

(15:59):
Så lite har vi förstås nördat samma områden ett tagäven om det är på helt olika nivåer och ur olika perspektiv.
-Just det.
För det är en museigrupp där museifolk från hela Sverigeträffas och pratar immersiva medier och ny teknik på museer.
Jag har varit där och presenterat någon gång.Ja, det var nog där vi möttes första gången.

(16:22):
Och sen var det väl UU Samverkansom verkligen hjälpte till
att knyta ihop det och göra det möjligtför oss att kunna jobba ihop.
-Precis.
-Jag vet att du har sagt att som forskareså ska man vara ute.
Det du beskrev nu,att man måste vara säker på sina frågor.
Vad man själv är intresserad av,men att man ska vara öppen för att

(16:43):
det ryms frågor i ens forskningsområdesom man kanske inte har tänkt på tidigare.
-Ja, men jag tror att det är jätteviktigt att varalite beredd på att man kanske ställer fel fråga
och den kanske måste ändra på sig. Inte vara för fast i hurman ställer sina frågor utan låta liksom …
Nyfikenhet måste styra en del av frågornaoch våga ändra på sig lite grann.
På någon nära taktisk nivåså är man beredd att ändra på sig,

(17:07):
men på en större strategisk nivåså har man en riktning man vill åt i alla fall.
Det tror jag också är viktigt att kombinera de tvåså att man inte tappar bort sig och bara kör på och studsar på alla bollar.
Så att det finns någon sorts gemensam kropp i det man görmen att de unika fallen kan få se ganska olika ut.
-Det håller jag verkligen med om, att man ändå hittarden i grunden gemensamma drivkraften och riktningen.

(17:33):
Men sen så kan det ju omformas lite utifrån detoch man kan tillsammans knåda mål och visioner
för det unika samarbetet men att mansamtidigt inte ska forcera eller hitta på
nya saker för att utan att man ska ständigtförhålla sig till vad som är huvudmålet
för respektive part då och är det samstämmigtså kan det ju bara bli bra, tänker jag.

(17:58):
Men om man tittar på det här pussletoch vem gör vad och vi ska åt samma håll,
att man också, efter att ha identifierat vilken kompetensoch vilka samverkansmöjligheter som finns …
Jag tror att man kan vara trygg i att när manbörjar leta utifrån de aspekterna så kommer

(18:20):
man hitta personer som är skickliga på någotoch ofta så brukar det ju sammanfalla
så lyckligt och väl att det här också är personersom är väldigt passionerade inom sitt område.
Men att hitta nördarna för då kommer det bli riktigt braoch kul, vilket inte heller är att underskatta.

(18:41):
-När vi pratade lite inför den här inspelningen så sa duatt om man hittar rätt personer så blir det större,
bättre och roligare.Har det här varit ett roligt projekt?
-Definitivt.-Ja, det har det absolut.
-Vad är det som har varit roligt, då?
-Det har funnits en frihet från bägge sidorom att utforska åt nya håll, tror jag.

(19:03):
Det beror ju på vem man är,vad som är roligt,
men för mig handlar det mycket omatt våga chansa lite,
våga ta lite risker,våga testa någonting lite annorlunda.
Och den öppenheten finns inte alltidnär man möter industripartner.
Det beror ju på vilka industripartier det är.
Och den är viktig för mig.Att man är passionsdriven eller värdedriven.

(19:26):
Det finns någon sorts sån grund ivad som ligger bakom besluten.
Inte bara ”var är pengarna? eller ”är det för stor risk?”
Utan man vågar chansa lite grann,man vågar testa lite grann.
Det ger väldigt mycket för migatt kunna ställa frågor.
Så för mig är det en väldigt viktig del.
-Som du skulle analysera Susanne,vad är det i henne som …

(19:48):
-Oj, vad svårt. På individnivå,jag som är så dålig på människor.
-På individnivå?
-Ja, på individnivå, precis.Jag förstår människor i grupp. Nej, men jag vet inte.
Du har ju vågat jättemycket saker.Du vågar gå utanför de …
Ni hade kunnat smacka upp litemontrar och sen så öppna dörren.

(20:09):
Det är ju det enkla sättetatt göra museum på.
Men du vågar ju ta lite chanser.Du vågar testa lite nya saker.
Vi har kommit med en del idéersom nu börjar implementeras till och med,
så det är superroligt att få se dem på plats.
-Vad är det i Jon på individnivå som gör honomtill en bra forskare att jobba med?
-Jag skulle säga att Jon har så mycketav de värden som är viktiga,

(20:36):
som är avgörande för att det ska bliett lyckat samarbete som gynnar inte bara projektet
utan stärker relationen för att det ska kunna blihållbart och givande i flera led också.
Inte bara från A till B och ett resultat rent praktiskteller teoretiskt utan att vi skapar

(21:02):
det här utrymmet att tänka tillsammansoch att bolla saker vidare, ta dem lite längre.
Oavsett om det handlar om vilken typ av sensorerman ska ha i en installation eller vilka
känslor vi kan förväntas skapa hos en besökaresom spelar ett spel eller så.
Det är många delar, men Jon är en fantastisk personbåde kompetensmässigt och i dialog.

(21:32):
-Jag kommer på en sak tillsom jag tror är ganska viktigt.
Som akademiker när man kommer ut i sådana här sammanhang.Vi jobbar med kunskap hela tiden.
Det är det vi gör.Vi jobbar med kunskap, vi skapar kunskap.
Men kunskap finns på många olika ställenoch den kan se ut på olika sätt.
Den kunskap som finns hos industripartnerär också lika viktig.

(21:53):
Man måste våga värdera den så man inte sätter sig på någonhög häst bara för att man är akademiker och tror att man vet mer.
För det gör man inte. Man vet vissa saker mer.Man vet en viss typ av kunskap mer.
Men det finns andra typer av kunskapsom också är precis lika viktig.
Att våga ge den plats.Det tror jag är jätteviktigt för att kunna ha samtalet.

(22:13):
-Att ni har kunskap som det går att sätta en källhänvisning påoch de har kunskap som inte än är källhänvisad.
-Ja, akademisk kunskap grundas iatt den ska vara neutral från person
och ha en källhänvisning eller ha ett testsom visar att ”det här är sant”.

(22:34):
Det beror på vilken forskare vi ärom vi pratar om sanning eller inte.
Men låt oss inte gå dit.Men lite förenklat så, ”det här är sant”.
Men industrikunskap eller praktikerkunskaphandlar ju om att binda kunskap till en individ i stället.
”Jag har gjort det här hundra gånger.Jag vet att det funkar.”
”När jag gör det en hundraförsta gången,Då kommer det också att funka.”

(22:55):
Och den kunskapen är ju också sannfast på ett annat sätt.
Just apropå källhänvisningar så är en saksom forskare förväntas göra att skriva artiklar.
Det är ju inte alltid jättelätt efterett sådant här projekt har jag förstått.
-Nej, eller det beror på.
Jag skulle säga att verifieringsprojekten är nogkanske klurigare än någonting annat.

(23:16):
Annars har man ju någon sorts frågeställning som är lite tydligare.Men det här är ju ett första steg.
Så att nej, jag tror … Än har det inte kommit utnågon artikel ur det här.
Men jag tror att de kommeratt komma sen efter projektet i stället.
Och ganska ofta så ligger det ju kunskap till grundtill någonting som blir någonting annat sen.
Så att lite grann får jag känna mig trygg iatt det kommer.
-För du har gjort det förut. De där hundraen gångerna,det kommer en tanke som föder en.

(23:41):
-Ja, men absolut.Att vara akademiker är också att vara praktiker.
Fast en annan praktik.Jag vet ju hur det funkar i andra sammanhang.
Jag har varit med i andra projekt där den första publikationenkommer efter projektets avslut
för att man har jobbat industrinäraoch det har inte gått att göra saker tidigare.
Men det är klart att i den bästa av världar så hittar manen publiceringsstrategi som fungerar även under projektet.

(24:05):
Framförallt ska man göra längre projekt,då tror jag man måste göra det.
Annars så sitter man och jobbar på obetald tid efteråt.Det har man inte heller råd med.
Alltså rent kroppsligt.
Man mår inte bra av det helt enkelt.Man behöver ha timmarna för att skriva.
I längre projekt måste man se till att hittaett format för det. Och det går att göra, absolut.

(24:29):
-Inför intervjun sa du att det föder tankarsom jag inte hade tänkt annars och tankar är viktiga.
-Ja, absolut.
Det här med artiklar, det är så vi räknar hur duktiga viär på något sätt, men det är egentligen inte det
att jag är min främsta produkt på något sätt.

(24:51):
Det är kunskapsutvecklingen som är det viktigaste.
Artiklarna är bara en siffra på det.Artiklarna är ett sätt att föra ett samtal.
Det är så vi pratar med varandra.Akademiker pratar genom att skriva ett papper
och sen svarar någon på det pappret så småningomoch så blir det någon sorts samtal.
Men att utveckla kunskapär det som är mest centralt.

(25:11):
Och där händer det ju saker som inte skulle hända annars.Och då är det ju värt det.
-Det du ska ha ut av projektet är ju ett fungerandeOch uppskattat museum.
-Precis. Och jag tänker att det ocksånågonstans blir en produkt,
någonting annat än en artikel förstås,men fortfarande ett fysiskt,

(25:32):
faktiskt bevis som ju också går att forska vidare påi massa olika former när vi väl har
flera av de här installationernasom vi samarbetar kring.
Och när museet faktiskt öppnar för allmänhetenså blir det liksom ett nästa steg i lärandet också.
Och sen redan nu liksom förutom att det här samarbetetju stärker liksom Slottshistoriska som beställare mot

(26:00):
andra leverantörer också och dessutomkan stå som en sakkunnig
garant någonstans när vi fattar beslut kring vilka vägar vi ska ta,
vart vi ska gå på.Vi har en begränsad budget.
Vi har begränsat med tid. Att ha tillgång tillden expertkompetensen är ju otroligt

(26:23):
värdefullt och är helt övertygad om att det har bidragit tillatt vi har kunnat vara väldigt
resultatorienterade och resurseffektiva i de delarnasom jag arbetar primärt med.
-Projektet är ju avslutat nu.Vad blev resultatet?
-Ja, det är väl både avslutat men egentligenbara påbörjat skulle jag säga.

(26:47):
-Ja, precis. Det verifieringsprojektet är avslutatmen vi har väl.
-Och det kommer mer?-Ja, jag hoppas väl det i alla fall. Vi har hunnit söka en del pengar,
vi har hunnit få avslag också, så att vi har tagithela varvet runt på de första ansökningarna men så är det alltid.
Det kommer fler så att och sen så har vi …
Jag har några av mina masterstudentersom är där och skriver sin masteruppsats nu.

(27:09):
-För forskare forskar ju inte bara.
-Nej, precis. Undervisningenär också jätteviktig och det är flera
stycken som tycker det är superspännandeatt ha den öppningen.
Så dels är det museivärlden, och upplevelsedesignsom det handlar om är superrelevant för många av mina studenter.
Och sen är det bara det att de är på slottetgör det extra roligt.

(27:32):
-Ja, men det är ju en unik satsning för hela Uppsala
Och att bygga ett nytt museum är ju ingetsom händer varje dag heller.
Så jag tänker att det ären väldigt speciell möjlighet vi har nu,
att forma den här typen av samarbeten och attse över möjligheter att utveckla någonting
som verkligen blir långsiktigt och hållbart också,så att där jobbar vi ju på flera sätt

(27:56):
för att verkligen hålla i det och få till detoch göra det bästa av vad som är
påbörjat här och förutom masterstudenternasom är direkt knutna till det vi nu kallar för
Slottslabbet så har vi också ett helt gäng som harslutseminarium imorgon som har tittat på
appen Uppsala konst och kulturarv som en del av …-En kurs i interaktionsdesign som har haft det som case.

(28:23):
-Jaha, intressant. Och det här är någontingsom har kommit ur ert samverkansprojekt?
-Ja, rakt av.
-Så du har fått lite ringar på vattnetsom har gjort ditt liv lite lättare?
-Absolut, och det är väl synligasti undervisningen än så länge.
-Men så är det ganska ofta, tycker jag.
-Det är tydligare och snabbare feedbacki undervisning än i forskning.

(28:45):
Det tar lite längre tid att göra forskningför looparna är liksom lite längre där.
De kommer nog också,men de har inte riktigt hunnit i den.
-Om vi nu bara för att snöra ihop säcken lite härskulle ge råd till andra
som vill ge sig in i samverkansprojektur en forskarens perspektiv, vad ska man tänka på?

(29:09):
-Ja, men jag det har jag sagt innan nu,
men jag säger det igen tror jag att kom ihåg …Om du har koll på vart du vill
i det stora, om du har någon sorts strategi framåt,om du har någon uppfattning om
vad ditt forskningsprogram är eller vad din strategi är,eller vad du nu vill kalla det för.
Utifrån det sen våga göra det som passar,våga ta lite risker och gå lite snedsteg och chansa lite.

(29:35):
Och hitta folk där du vetatt kommer att klaffa på personnivå.
så att ni vet att ni förstår varandraoch kan gå framåt i det.
-Och du, Susanna.
-Ja, jag instämmer i det i de bitarna och just detmed person och relation förstås,
men också att man harden gemensamma grunden.

(29:56):
Men sen också att man alltid börjar jobbautifrån höga ambitioner och stora visioner
och ser, hur skulle jag kunna göra det härinte bara så här bra utan ännu bättre?
Vilka skulle jag vilja samarbeta med då?Vilka är bäst på det här området?
Hur skulle vi kunna göra det tillsammans?

(30:17):
-Och sen hitta en utlysning och sök pengarnaäven om det är små pengar.
Det köper fri så mycket. Att försöka göra detvid sidan av är jättesvårt.
Det blir liksom inte av. Det skjuts åt sidan.Hitta sätt att faktiskt ha ett projekt.
-Ni har gjort ett så kallat VFS-projekt, verifikation för samverkan,och det kommer vi prata mer om

(30:40):
i en annan podd längre fram exakt vad det äroch hur det fungerar men i grova drag är det ett relativt litet projekt,
nio månader, där pengarna går till forskarenpå universitetet och den externa parten
bidrar med något annat exempelvis då i ditt fallenorma mängder tid har jag förstått.
Och där syftet är att se om man kan gå vidareoch göra ett större projekt senare.

(31:04):
Eller bara att prova på hur det äratt jobba i samverkan.
Och det har tydligen klaffat eftersom niredan har börjat söka andra medel.
Men då är frågan,när kommer museet att öppna?
-Museet kommer öppna i maj 2025,då är ni välkomna.
-Så om ganska exakt ett år om man lyssnarpå den här podden när den kommer ut.

(31:29):
Spännande, kommer du stå där då Jon och observeraoch se om vi gör som förväntat?
-Nja … Jag kommer nog stå där,
det kommer jag göra, men jag tänker ta ledigt ändåoch då ska vi ta det lugnt och fira att det är öppet.
-Det tycker jag.
-Det låter jättehärligt.
Jag vill bara gratulera er till ett jätteintressant projektsom verkar ha varit väldigt trevligt och roligt.

(31:52):
Så får vi se om ett år vad resultatet blir.
Tack så hemskt mycket för att ni kom hitoch lycka till med alla framtida projekt.
-Tack!-Tack för att vi fick komma!
-Du har lyssnat på Samverkanspoddenoch dagens gäst var Jon Back,
universitetslektor vid Institutionen för informatik och mediavid Uppsala universitet och Susanna Schumacher,

(32:18):
digital producentvid Uppsala Slottshistoriska.
Samverkan är det begrepp som användsnär forskning möter företag
eller organisationer på lika villkor och alla arbetar tillsammansmot ett gemensamt mål.
Om du vill höra mer om oss så finns vi på Podbeans,Spotify och där andra poddar finns.

(32:39):
Tack till er som har lyssnat!