#8 Panelsamtal på Forum Jämställdhet: Kön, genus och (o)hälsa

Kön och genus spelar roll i vården, både för patienter och vårdpersonal. Vi utforskar hälsoparadoxen, hur kunskapsluckor om kvinnors sjukdomar påverkar diagnostik och behandling, och hur kvinnlig vårdpersonal drabbas av etisk stress, underbemanning och sexism.

I detta seminarium får du patientperspektivet från Astma- och Allergiförbundet och Sköldkörtelförbundet, men även vårdpersonalens perspektiv från Kvinnliga Läkares Förening och Vårdförbundet. Talare Liselott Florén, påverkanschef på Astma- och Allergiförbundet, Agnes Andreason, vice ordförande på Kvinnliga Läkares Förening, Anna Bergkvist, ordförande på Sköldkörtelförbundet och Sineva Ribeiro, ordförande på Vårdförbundet.

Spelades in på Forum Jämställdhet 2025

Episode Transcript

(00:00):
Vi ska prata lite om kön, genus och ohälsa.
Några av oss har också skrivit en liten rapport som går att plocka i vår monterplats längs med den gröna väggen.
Så längst ner finns vi att prata med.
Där man kan läsa ännu mer om det som vi nu hinner prata en liten stund om i alla fall.

(00:22):
Anna Bergqvist heter jag.
Vi vill egentligen med det här seminariet inleda en dialog som måste fortsätta.
Jag tänker att det är väldigt tydligt när man lyssnar på alla seminarier på forum jämställdhet att det finns mycket att göra.
Vi vill inleda en dialog med både patientföreträdare men också vårdens professioner.

(00:46):
Jag tror att vi behöver kroka arm på alla ledder för att få någonting åt.
Vår fråga eller fundering inför idag är hur det kan vara så att jag som kvinna och patient har sämre vård.
Hur kan det vara så att jag som kvinna och anställd i vården har sämre villkor.
Det tror vi påverkar varandra.

(01:09):
När jag var på Forum Jämställdhet förra året så fick vi också en mängd siffror presenterade för oss.
Dels fick jag känslan av att det här är ett väldigt komplext uppdrag.
Det finns väldigt mycket att göra och mycket saker som hänger samman.
Men dels finns det saker där vi i vården borde göra olika när det gäller kvinnor och män.

(01:32):
För att våra kroppar helt enkelt fungerar på olika sätt.
Och sen finns det saker där det skiljer sig för att vi borde göra lika men vi gör det olika.
Och det är det som gör det så himla komplext.
Men vi kan åtminstone se att det finns mönster både i vårdkonsumtion, i bemötande,
i diagnossättning, i behandling och i arbetsmiljö och i lönesättning.

(01:54):
Som är väldigt, väldigt tydligt.
Och idag så släpper SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) också ytterligare en rapport som de redogjorde för här på eftermiddagen.
Där man kan se väldigt tydliga siffror på också vilken trygghet man upplever som patient i vården.
Och det vet vi ju är väldigt, ska man ta till sig behandling, ska man bli frisk,

(02:15):
ska man leva med någonting stadigvarande hela livet så är ju trygghet väldigt, väldigt viktigt.
Och det kan ju vara trygghet på en arbetsplats också, tänker jag.
Det vet vi också att hot och våld i arbetslivet ökar.
Men där har SKR också satt ord nu på tryggheten som patienter känner i vården och den skiljer sig åt.

(02:35):
Vi vet också att kvinnor, fler än män får biverkningar av läkemedel.
Vi vet att vi har en underdiagnosticering på vissa sjukdomar.
Men vi vet också att kvinnor får sämre lön än män.
Och vi vet också att arbetsmiljön är extra tuff i kvinnodominerade yrken.
Men om jag lämnar ljud och bild till dig, Lotti, i en liten stund.

(03:00):
Hur har er resa på Astma- och Allergiförbundet sett ut i att börja prata om jämställdhet som en fråga?
Tack Anna! Liselotte Florén heter jag som sagt och sen snart två år tillbaka
så är jag kommunikations- och påverkanschef på Astma- och Allergiförbundet.

(03:20):
När jag kom till förbundet så kunde jag ganska snabbt konstatera att jämställdhet,
det var ingenting som vi pratade om.
Det var en icke-fråga i vår organisation. Det var ju lite spännande.
Det var jag inte riktigt van vid från mina tidigare uppdrag och arbetsplatser.

(03:43):
Men jag hade en väldigt bra chef och vi började liksom titta lite.
Det kanske är så att här finns kanske inga jämställdhetsutmaningar i den svenska allergivården.
Det kanske är perfekt. Nej, så visade det sig ju att det var det ju inte.
Men man ska komma ihåg att när vi pratar om allergidiagnoserna, det vill säga astma, allergi,

(04:08):
eksem och annan överkänslighet. Det är väldigt stora folksjukdomar.
De drabbar män och kvinnor, pojkar och flickor ganska lika rent så.
Det finns inga stora, det är inte som en del diagnoser där det finns väldigt tydligt,
det här är en tydlig kvinnosjukdom. Vi är här idag tillsammans med Sköldkörtelförbundet.

(04:31):
Så det är inte på det sättet utan man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna.
När man börjar gräva, då ser man det här som vi hörde tidigare idag när SKR presenterade sin nya rapport.
Det är liksom systematiken. Konsekvent över hela linjen.
Från det att barnen är väldigt små, det är ofta då man får diagnosen.

(04:58):
Brukar börja med lite blöjveckseksem eller någon födoämnesallergi. Hela vägen igenom
så får inte flickor och kvinnor riktigt lika bra hjälp.
Kan det bero på att det finns skillnader rent biologiskt när

(05:21):
det gäller diagnosen astma så tror man att det är hormonellt.
Den här förklaringen till att kvinnor har en sämre astma än vad män har.
Men det går liksom inte att förklara de könsskillnader som finns med att säga att där har vi förklaringen.

(05:42):
Det gör vi inte. Så det här är väldigt spännande för oss. Vi är här och nosar.
Hos oss kan vi inte säga sexism utan vi säger stora jämställdhetsutmaningar.
Och så känns det lite rysligt att stå här idag.
Men jag är väldigt glad att vi har brutit isen. Tack!

(06:05):
Någon som har brutit isen lite hårdare säger jag.
Du skrev i din ledare häromdagen att jämställda villkor ger hållbara heltider.
På vilket sätt får du ihop hållbart arbetsliv och arbetstidsfrågan och jämställdhet?
Vi gjorde ju en jättestor rapport inför vår avtalsrörelse förra året som visade
att våra medlemmar som är barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor,

(06:30):
sjuksköterskeschefer i vården går ner i arbetstid för att orka och inte bli sjuka själva.
De betalar för det, att inte bli sjuka själva. Samtidigt så förlorar de både i pension,
i livslön, i ekonomisk självständighet och alla de delarna som det hänger på.

(06:51):
Nu hörde vi SKR dessutom säga att om du får ett akut snitt om du ska föda ett barn- och får ett akut snitt som är så,
som kvinna så blir du inte sjukskriven.
Jag kan säga, jag har jobbat inom kirurgi i alla mina år,
en man som får en titthålsoperation blir sjukskriven.
Så att någonstans så har vi ju något att jobba med,

(07:11):
men jag tänker någonstans att det handlar om de förutsättningar vi ger.
Jag som sitter i TCO-styrelsen och den rapporten som TCO har här på sitt tält,
förutom den som du har där, visar ju på att efter pandemin,
vi var ju där varenda dag på arbetsplatsen och gjorde vårt jobb.
Vi gjorde vård så mycket vi bara kunde. Vissa såg inte ens hemma på flera månader utan var på jobbet.

(07:39):
Det som har hänt efteråt är att den manliga delen av arbetslivet och arbetsmarknaden som är så tudelad,
de har fått det bättre. De kan till och med jobba hemifrån.
En och en halv timme tjänar de idag. Vi stred för en kvart om dagen.
Och det gick inte.
Och helst ska vi vara där jämt och dygnet runt och vara tillgängliga och bli störda och aldrig vara hemma.

(08:04):
Och det ger en ökad sjukskrivning. Vi går i höjden just nu med sjukskrivningstalen.
Vi har yngre som efter två år som sjuksköterska slutar för att det kommer inte hålla.
Mitt livspussel går inte ihop.
Och någonstans där tänker jag att det är klart att det påverkar också den vård vi själva ger och den vård vi själva får.
Och jag tror, det var ju någon hög chef på SKR där inne som sa, har ni lösningen så kommer den.

(08:29):
Nej men alltså, att bara prata om det som vi gör här på scen nu, det är viktigt.
Man behöver prata om det varje dag.
Jag var med om att vi undersökte på akutintagen män som kommer in med ont i buken och kvinnor
som kommer in med ont i buken som sen visade sig vara hjärtinfarkt. Om hur länge man får vänta.
Och det behövde vi göra varje gång. Väldigt ofta.

(08:51):
För att man glömmer. Man går i de vanliga spåren om man inte lyfter frågorna varje gång.
Så det här är ju fantastiskt det ni samordnar här nu.
Ni har två professioner plus två patientorganisationer.
Det är tillsammans vi lyckas, tänker jag. Men det påverkar arbetslivets jämställdhet.
Det påverkar att jag inte faktiskt behöver gå ner i arbetstid.

(09:12):
Jag behöver inte heller bli sjuk om man kan se till att de villkoren faktiskt håller för att jag ska orka ett helt yrkesliv.
Helst jobba till 70 vet ni att man säger att jag ska göra som sjuksköterska och specialistutbildad.
Och någonstans säger jag att det kommer aldrig gå med de förutsättningar vi har idag.
Då blir det mitt jobb som facklig ledare att försöka få ner dem.

(09:33):
Och vi strider så mycket vi kan för att faktiskt se till att jämställda villkor behöver inte vara lika villkor.
Det tror jag också är rätt viktigt.
Jämställda villkor kanske är att man behöver sänka villkoren för de här grupperna som måste vara på jobbet varje dag.
För att de inte ska bli sjuka.
Det där tror jag är en viktig fråga som vi behöver diskutera.

(09:55):
Jag tror det där med att göra olika i vissa fall och göra lika i vissa fall
det behöver vi också problematisera på ett helt annat sätt än vad vi gör idag.
Jag kan ju bara se på sköldkörtelsjukdom som en hormonbrist.
Men kvinnor har ju lite fler hormoner och har ett komplext pussel på ett helt annat sätt.

(10:20):
Och jag kan tycka att det måste vara ännu mer spännande.
Men vi verkar inte riktigt vara överens om att det är så spännande utan att det snarare blir förenklat. Det ska vara så.
Kvinnor har det så. Det finns en bild av det.
Nej och vi ska inte prata om det. Det ska vi bara var och en av oss lösa på hemmaplan.

(10:43):
Och vi har yrken. Ta militärerna. Det öppnade vi i dag med.
De får gå i pension när de är 60.
Det är en stressad miljö. Det förväntas att de ska ha en fysik som är sådär.
Det finns väldigt stora skillnader i män och kvinnor.
Det var intressant där inne. Det sitter tre kvinnor och tre män.

(11:05):
Det är männen som tycker att vi har lyckats med jämställdheten.
De andra tycker inte det. Det är också väldigt tydligt.
Men, Agnes, många läkare funderar på att lämna yrket. Ännu fler kvinnor än män.
Jag tänker att du känner säkert igen det. Absolut.
Vad behöver vi göra för att fler ska må bra och stanna på jobbet?

(11:27):
För jag tänker att vi som samhälle har inte råd att mista en enda läkare eller en enda
sjusköterska eller röntgensjuksköterska eller alla de grupperna som du representerar, Sineva.
Det är ju brist som det är. Men vad behöver vi göra för att ni ska stanna på jobbet?
Ja, det är ju en jättebra fråga och jag tror att det finns många olika svar på den förstås.

(11:50):
Jag känner igen den här bilden av att det är många som går ner i deltid.
Det ser vi i de här arbetsmiljöenkäterna för att man ska orka.
Men av alla de lösningar som vi ser så är det faktiskt en som jag tänker hamnar
i det här gränslandet där våra frågor möts. Patienternas och professionens.

(12:11):
Och det är det jag brukar prata om som jämställt specialitetsval.
För er som inte vet så tar det ungefär eller minst 12 år att bli specialistläkare.
Och någonstans när det är fem år kvar då ska man välja specialitet.
Och det finns ju en mängd olika specialiteter.

(12:32):
Man kan bli kirurg eller som jag vill bli, allmänläkare som jobbar på vårdcentral.
Och det vi vet i studier är att kvinnor inte har privilegiet att välja efter
fallenhet och intresse. Det är andra saker som styr vad man blir för sorts läkare.

(12:52):
Så kvinnliga läkare skräms iväg av arbetsplatser som har en machokultur och som inte främjar
kvinnors... De får inte lika förutsättningar för handledning och utveckling på de här arbetsplatserna.
Och en del av er kan säkert gissa vad det är för typ av arbetsplatser.

(13:12):
Och här blir det också ett tapp för patienterna.
För om vi inte har läkare som väljer specialisering efter vad man tycker är intressant och vad man kanske är duktig på,
ofta brukar ju de sakerna hänga ihop, så tappar vi kompetens.
Och har man ett jobb som man trivs med och där man drivs av den här motivationen

(13:37):
av att jag tycker det jag gör är kul och viktigt och jag är bra på det,
så tänker jag att det är mycket större sannolikhet att man stannar.
Jag behöver inte sticka under stolen med vad det är för typ av specialiteter.
Ett exempel på en specialitet som är mansdominerad, det är kärlkirurgi.
Och när man tittar på det statistiskt, jag tycker om siffrorna, jag är ju också doktorand,

(14:04):
så just nu tittar jag på Socialstyrelsens statistik över specialitetsbevis.
Så det säger ingenting om hur många som jobbar inom den specialiteten,
men bara hur många som har gjort utbildningen till kärlkirurg.
Då är det 30 procent män, trots att det nu är 50-50 totalt sett i hela läkarkåren.
Vi är jämställda i absoluta siffror.

(14:28):
Och sen kan man då också, om man är intresserad, titta på lön.
Och då ser man ju också att kärlkirurger, de tjänar mycket mer.
Och vad är det som säger att, till skillnad från en barn- och ungdomspsykiater, där finns det fler kvinnor,
har de ett mindre ansvarsfullt eller svårt jobb än en kärlkirurg?

(14:50):
Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan tycka att har man samma,
man har ju gått de här tolv åren och man har ett stort ansvar för människors liv och hälsa,
så ska det värderas lika. Men det verkar ju finnas någonting här som inte riktigt stämmer,
för ni kan gissa att barn- och ungdomspsykiatriker,

(15:10):
de tjänar inte lika mycket som kärlkirurger. Så om vi kan på något vis,
jag har inte något bra svar på exakt hur man tar bort den här machokulturen på de här arbetsplatserna,
men det handlar ju om att man behöver gå in tidigt på utbildningen och se till att kvinnliga läkarstudenter,
när de är på kärlkirurgen, inte får höra, du behöver tänka på om du ska skaffa barn-,

(15:36):
vilken specialitet du ska välja. Och vi behöver också se till att resurserna fördelas,
det här är ju sjukhusledningen som fördelar och som ser de här löneskillnaderna och borde se att
barn- och ungdomspsykiater borde inte ha så mycket lägre lön än en kärlkirurg eller en toraxkirurg.
Det här är lite av en kontroversiell fråga,

(16:03):
men det är ju också så att många studier visar att kvinnliga patienter tjänar på att ha en kvinnlig läkare.
Alltså tyvärr så verkar det som att kvinnliga patienter får sämre vård om de får en man
som är läkare och vi behöver lära oss, vad är det som kvinnliga läkare verkar göra bättre?

(16:25):
Och där har man sett olika saker, bland annat kommunikation men att kvinnliga
läkare också jobbar i större enlighet med guidelines och beprövad erfarenhet.
Och där kom det ju en ny forskningsstudie för inte så länge sedan att det hjälper ju lite om den manliga läkaren har en dotter.
Då blir det liksom lite bättre.

(16:46):
Och jag tänker att det säger ju allt.
Så jag tänker att det är en sån fråga jag kommer ta med mig till nästa läkarbesök. Hur ser din familjesituation ut?
Innan du frågar om min.
Innan du frågar om min så vill jag veta din för att jag vill veta var jag ska börja.
Så vet du vad mens är? Och så vidare.
Jag tänker att det handlar om sådana banala saker som "vad har jag mött vid köksbordet?"

(17:09):
Vet jag hur kvinnor lever? För ibland så skiljer det sig ju verkligen åt.
Men jag tänker att nu har vi bestämt oss för att vi börjar. Vi krokar arm.
Vi gör någonting. Vi ställer oss här på scen och säger någonting om utmaningarna.
Och nu är det lite oförberedd fråga. Men vad drömmer vi om? Vad vill vi se?

(17:32):
Du går ju in i avtalsrörelse nu, Sineva. Nu är det dags att kavla upp armarna. Och det vet vi att.
Det kan vi göra.
Men vad tänker ni om vi skulle stå på den här scenen om fem år? Vad drömmer ni ska ha hänt?
Jämställdhetsgapet ökar ju och ökar de sista tre åren.

(17:53):
Och någonstans tänker jag att det kan inte fortsätta öka.
Då får vi en explosion av kvinnorörelser som kommer säga att det här är inte acceptabelt.
Så det kommer jag göra allt vad jag kan för att undvika. Vi måste.
Den fackliga rörelsen i sin helhet måste ta ansvar för att vi har jämställda villkor och jämlika förutsättningar.

(18:17):
Att faktiskt orka till ett yrkesliv. Att kunna finnas där för de som behöver oss.
Och jag brukar säga att om det finns någonting som var så tydligt under pandemin, det var.
Jag är från Göteborg. Volvo hade inte hållt öppet sin byggnadsindustri om inte vi hade haft tälten utanför.
Om inte vi hade testat alla, tagit feber, vaccinerat.

(18:41):
Så fort någon var febrig så fick de åka hem. Men industrin fortsatte.
De höll öppet hela pandemin.
Och någonstans så visar ju det vidden av att det är tillsammans vi lyckas göra det där bra samhället.
Och då kan inte gapet öka. Så det är min roll att se till att det där gapet faktiskt minskar.
Jag vill också säga att det är ju lite intressant att när ni nu blir fler kvinnor.

(19:05):
Vi lever i 90% kvinnor i min värld. När ni nu blir fler kvinnor då sjunker lönerna,
då försämras villkoren. Och där har ju samhället i stort ett stort ansvar att göra.
Ska vi få in den nya generationen bland våra yrken som är fantastiska
yrken så måste vi ju se till att det håller och att vi orkar.

(19:27):
Jag tycker det är mest skrämmande för det finns någon som vill att "nu ska ni jobba tills ni är 70."
Den arbetsmiljön och de förutsättningar som mina unga kollegor som kommer in i vården nu har kommer aldrig,
aldrig någonsin att orka tills de är 70.
De som är inne idag och jobbar som pensionärer, de var hemmafruar när de fick sina barn förr.

(19:49):
Jag vill verkligen säga det, det är den generationen som idag är inne och jobbar extra som pensionärer.
Och någonstans tänker jag, vad är det vi utsätter våra unga, nya kollegor för?
Och vill vi ha välfärd, då måste det förändras. Det finns inget annat att göra liksom.
Vad drömmer du om, Lottie?
Då skulle jag säga så här. Du sa det här, det behöver inte alltid vara lika.

(20:12):
Jag ska ge ett väldigt tydligt exempel.
När man börjar, som jag gjorde när jag kom till Astma- och Allergiförbundet,
och började titta, okej, hur kan jag mäta jämställdhet inom allergivården?
Då tittade jag på läkemedelsförskrivningen, och det är jättetydligt.

(20:33):
Männen får nya, dyrare mediciner. Men vet ni vad? De är inte alltid bättre.
Så jag skulle säga så här, om jag fick drömma, och det är ju verkligen drömmen,
då skulle ju varje patient få ett individuellt bemötande, en individuell behandling,

(20:58):
ett individuellt hjälpmedelsstöd, beroende då på vad man behöver.
Jag har förmånen att jobba i en sån här organisation som jag gör idag.
Jag har ingen medicinsk utbildning, men jag har ju liksom fått lära mig på vägen,
att när jag kommer in till dig, eller jag kommer till någon av era medlemmar,

(21:22):
det som händer då hos någon som är medicinskt utbildad,
det är ju som att det börjar som ett jättelikt pusslande.
Vem är den här personen? Vad ser jag? Vad kan jag lägga ihop?
Vi vill ju väldigt gärna tro att det är en diagnos,
och det är en perfekt behandling, och så här ska det se ut. Men varje individ är unik.

(21:44):
Varje gång vi möter ett möte mellan vårdprofession och patient så sker
någonting helt unikt där bland annat läkarens erfarenhet spelar stor roll.
Och det tycker jag är någonting som oroar mig när jag hör dig Agnes, när du säger,

(22:08):
du beskriver så väl den risk vi har att de kvinnliga läkarna, som nu utgör hälften av läkarkåren,
att de faktiskt inte, de håller inte, de orkar inte. Då oroar det mig,
därför att vi behöver ju kvinnor i vården och män med lång erfarenhet.

(22:31):
Det är en väldigt viktig pusselbit för att jag som patient ska få bästa möjliga vård,
oavsett vad anledningen är. Ja, så jag drömmer verkligen stort här,
men det går liksom inte att komma runt det. Det här är väldigt komplexa frågor.
Fanns det en, liksom, ah, det här har vi missat, ja då, det vore sinnssamt.

(22:54):
Men så enkelt är det inte.
Vad drömmer du om, Agnes?
Ur läkarperspektiv så tänker jag att jag skulle önska att vi hade mycket mer
professionell utbildning kring genusfrågor på läkarprogrammen men även hos

(23:14):
AT och ST-läkare alltså när man jobbar som läkare under utbildning.  Den ska inte vara upp till enstaka eldsjälar vid varje universitet som det har varit.
När jag läste till läkare då fick vi genusutbildning av andra läkarstudenter som var intresserade.

(23:37):
Men samtidigt så vet vi att det finns duktiga forskare som har en ofta tvärprofessionell bakgrund som har
både humaniora och genusvetenskap och en medicinsk utbildning som kan göra en jättebra utbildning i det här.
De får inte plats på universiteten så det skulle vi vilja se att man gjorde,

(23:57):
verkligen såg till att det görs återkommande och att man håller det uppdaterat.
Och sen är det ju välfärden det handlar om och vi behöver också börja prata om vad vi inte ska göra.
Man kan inte hela tiden prata om vad vi också ska göra utan någonstans måste vi också se att om vi inte

(24:20):
vill lägga alla våra skattepengar på vården så måste vi börja prata om vad vi inte ska göra faktiskt.
Jättetack. För Sköldkörtelförbundets del så drömmer jag framförallt om mer kunskap
kring sånt som i synnerhet drabbar kvinnor. Vi har ju alldeles för lite forskning på det här området,
det finns alldeles för lite fonder att söka i och det finns extremt mycket pengar för sånt som ofta drabbar män.

(24:47):
Och det blir en otrolig skevhet i det.
Men också att all den forskning som finns faktiskt också når vården och blir vårdprogram och blir faktisk action längst ut.
Med respekt för att varenda grej man lägger på så liksom.
Men jag tänker att det också skulle kunna bidra till effektivisering.

(25:09):
För idag så saknar vår största sjukdom, hypotyreos, som är underfunktion av sköldkörteln,
saknar vårdprogram. Och det tänker jag att den inte skulle göra om det var en mansdominerad sjukdom.
Man skulle inte medicinera en halv miljon människor i blindo utan vårdprogram.
Det är för mig jättekonstigt.

(25:31):
Så det drömmer jag om, men det är vi många som drömmer om. Men det hoppas jag ska hända.
Men tack så hemskt mycket för att ni har velat inleda det här samtalet med oss.
För det här var verkligen, som Lottie sa, trevande så här "ska vi?".
Men jag tänker att här behöver vi kroka om på bredden.

(25:52):
I andra fighter så möts vi patient och profession.
Men i den här fighten så står vi snarare eniga. Men tack!