Existentialismer: Kierkegaards kompromisslöshet

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2013.

I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning av deras bekantskap.

Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en sista, egendomlig upplysning:

”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr, det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret, har jeg ikke seet Dig.”

Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport, förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades ”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde.

Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa byxben överallt.

Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre. Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken. Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu överhuvudtaget hade tänkt stå kvar.

Det var november. Det kanske regnade.

Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller, Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt att efter förmåga försöka odla.

Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det man gör är rätt.

Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel, verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs. Likaså t